Stressfraktur

Stressfrakturer fick stor uppmärksamhet då svenska friidrottsstjärnor som Carolina Klüft och Susanna Kallur fick problem med sina benhinnor. Forskningsläget är inte helt klarlagt men enligt vissa studier drabbas kvinnor oftare än män.

Stavhopparen Maria Rendin lyssnade inte på kroppens varningssignaler – och fick betala ett högt medicinskt pris. Det började med att hon fick benhinneinflammation. Trots det så fortsatte hon att träna och tävla. När hon senare kom till Ortopeden så var benet nästan av. Hon konstaterar att det som elitidrottare är lätt att sätta på sig skygglappar, ignorera smärtan och fortsätta med träningen. Det var också vad Maria gjorde då hon senare även fick ont i ryggen.

Resultatet blev en ny stressfraktur, denna gång i två ryggkotor. Att bita ihop och köra vidare, även när det gör riktigt ont är något som ofta ger hjältestatus inom tävlingsidrotten. Men det är inget som de idrottsmedicinska experterna rekommenderar när det gäller att undvika problem med stressfrakturer – tvärtom.

Jag kände inget

Men hur yttrar sig då en stressfraktur? I början kommer smärtan som utgår från ett tydligt lokalt område i skelettet i slutet av träningspasset. Men efter en tid gör den sig påmind genom hela träningen för att slutligen göra det i princip dygnet runt.

Det låter ju inte så upplyftande men faktum är att redan 2–3 veckors vila brukar betyda att besvären försvinner. Rehabilitering strax under smärttröskeln är vad som rekommenderas. Problemet för tävlingsidrottare är att skadan har en tendens att komma tillbaka – och till och med förvärras då träningen återupptas.

Jenny Jacobsson som är sjukgymnast och doktor i idrottsmedicin vid Linköpings Universitet säger:
”Det är viktigt att med en gradvis ökning av träningsintensiteten med cirka 5% per vecka – i vissa böcker står det 10% per vecka men det är enligt min mening en för snabb ökning. Man måste förstå att det är ett mycket stort gap mellan rehabilitering och de krav som ställs på idrottaren under en tävling. Friidrottare, som jag arbetar med måste klara av att hantera riktigt höga belastningar där kontakttiden mot underlaget ofta är kort. det tar tid att återfå en tillräcklig styrka i skelettet för att kunna hantera de här kraven, något som aktiva och tränare tyvärr inte alltid inser.”

Att tidigt identifiera stressreaktionen i skelettet och att som idrottare respektera att smärtan är en signal som ropar vila är essentiellt för att undvika långvariga problem. Men alla som något gång tävlat vet också hur svårt det kan vara. Risken att börja för tidigt finns alltid där – inte minst när den aktive är återställd till 95–97%. Då är det lätt att falla i fällan ”jag kände ingenting” och så börjar man tävla.

Källa: Idrott & Kunskap 5 2012.

Inga kommentarer än.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.